keskiviikko 16. joulukuuta 2015

Joulutontut

Suomenkielen sana tonttu tulee ruotsin sanasta tomte ja on monessa tapauksessa vain toinen nimitys haltijoille. Joulutontut ovat varsin uutta kansanperinnettä, silllä ne ilmestyivät suomalaisiin uskomuksiin vasta 1800-luvun lopulla. Kotihaltijoita oli kyllä muistettu jouluna ohrapuurolla ja joulusaunassa omalla vastalla.

Jenny Nyströmin kuvitusta
joululehden kannessa.
Joulupukin apulaisiksi mielletyt joulutontut ovat yhteistä länsimaista jouluperinnettä. Esimerkiksi Ruotsissa tontut saattoivat jouluna muinoin jakaa lahjoja omatoimisesti, mutta nykyään ne mielletään enää vain apulaisiksi. Joulutonttujen kerrotaan seuraavan piilosta lapsia saadakseen selville ovatko he kilttejä.

Suomeen joulutontut rantautuivat joulukorttien kautta. Meillä vanhimmat joulukortit olivat joko saksalaisia tai ruotsalaisia. Saksalaisten korttien aiheena oli usein pyhä Nikolaus. Ruotsalaisista korteista suosituimpia olivat kuvittaja Jenny Nyströmin (1886-1946) tonttukortit, joiden kuvitukset antoivat tontuille vakiintuneen ulkoasun. Nyströmin uskotaan kuvittaneen peräti 3000 joulukorttia, joita on edelleen myynnissä myös meillä. Nyströmin tontut vaikuttivat puolestaan esimerkiksi Rudolf Koivun tonttuhahmoihin.

Sekä meillä että Skandinaviassa tontut ja kotihaltijat ovat liittyneet suvun esivanhempien kunnioitukseen. Skandinaavista tonttua tai nisseä pidetään toisinaan alkuperältään tanskalaisena ilmiönä, vaikka se onkin ollut Ruotsissa hyvin suosittu. Alla Victor Rydbergin rakastettu tontturuno alkuperäisenä ruotsinkielisenä versiona:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
Joululehden kansikuva vuosisadan vaihde.

känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken. 

Harrastelen Ruotsia osin työtehtävienikin puolesta, joten minusta oli mukava lukea rakastettu runo vaihteeksi alkuperäiskielellä. Tunnelma välittyy, vaikkei joka sanaa ihan tarkkaan ymmärtäisikään. Suomennoksen pääsee lukemaan esimerkiksi täältä. Osaan sanoista löytyy suomennoksia linkkien takaa.